En dag fylld av aktiviteter av diverse slag. Började med tävlingsledningsmöte för Göteborg Triathlon 2012. Följde upp med biografbesök med Annelies och hennes syster med familj. Avslutade med det uppskjutna långpasset från gårdagen.
Mörkret hade lagt sig när skorna ställdes in i riktning mot Lerum. Bråkade lite med mottagningen på radion som stördes ut av pannlampan. Gav upp, växlade över till musik istället, vilket fungerade utmärkt. Kom igång bra de första km, planen var att köra på en låg puls mellan 141-150 bmp. Mötte många bilar mellan Skändla och Tuve, de flesta höll sig på ett bra avstånd, faktiskt ett större avstånd än vid dagsljus. Ännu en fördel med en ordentlig pannlampa.
Kände mig pigg när jag närmade mig Backaplan efter 50min löpning. Har läst en del inlägg kring ultralöpning den senaste tiden, där jag har hittat många bra råd inför
TEC 100. Ett av dem handlar om tidsstrategi och pauser. Provade en av dem idag, löpning 50min gångpaus med energiintag i 5min. Smaskade därför i mig en halv energibar och lite vatten. Trodde först att det skulle vara ont om tid att hinna med detta, fast det visade sig vara tvärfel. Rullade igång igen för att attackera Götaälvbron innan jag vek av mot Partille.
Höll tempot okej andra 50 min, ett par mindre krämpor i vaderna spökade i bakgrunden. Vädret var perfekt och från Olskroken till Sävedalen hände inte mycket. Pausade en andra gång och tog resten av energibaren, insåg direkt att jag måste få i mig mer under TEC 100 och det tidigt. Låg nu rejält på minus energimässigt och värre blev det för varje minut.
Efter 2,5 timmar började det kännas rejält i benen. Nya ställen där jag inte haft ont tidigare dök upp. Vänster höft, vänster baksidan knä, höger hälsena, höger framsida vad. Fick flashbacks från ett av mina sämsta
Göteborgsvarv när jag harvade mig runt på 2:23 i en bedrövlig kondition.
Arbetade mig igenom problemen och fick nya krafter strax innan Jonsered. Mellan Jonsered och Lerum fick jag ett enda möte, en löpare med pannlampa och ryggsäck i motsatt riktning. 10 min senare började krafterna tryta helt. Valde därför att gå i uppförsbackarna för att spara lite energi. Utsikten gjorde att jag fick lite nytt hopp, Lerum speglade sig fint i Aspens stilla vattnet.
Trodde att mina bekymmer var över när jag passerade Apensstation, men icke. Valde att ta in på det som var en stig när jag var liten för att vinna lite tid. Det är som den gamla klyschan säger, genvägar äro senvägar. Stigen fanns inte längre och där gångvägen gick höll någon på att gräva ett gigantiskt hål för avloppsledningar. Hoppade ner i gångtunneln under motorvägen för att ta mig tillbaka till asfalterade vägar. Åter ett val som kostade, tunneln var blockerad från andra sidan för att ingen skulle vara dum nog att försöka ta sig in i bygget. Det slutade med att jag fick klättra över och naturligtvis att jag slog i knät.
Väl på andra sidan var det bara 1 km kvar, 1 km utan missöden. Mötte min lilla mamma som var ute med hunden när jag var nästan hemma hos dem. Promenerade de sista 100 meterna med henne, nöjd med att vara framme. Passet resulterade i ett nytt rekord, aldrig tidigare har jag sprungit 34km. Tiden imponerar inte direkt, men 3:32 är jag helnöjd med.
Lilla mamma bjöd på god lax med ris och fruktsallad till efterrätt. En bra avslutning på en skön söndag.
Det är inte svårt att springa hem till mamma och belöningen är värd all stelhet i morgon.
