att se i mörker

Långdistanspass i terrängen runt Delsjön är normalt en trevlig upplevelse, men inte denna dag. Började på samma väg som förra veckans pass, från Delsjön via Bertilssonsstuga upp förbi Ugglemossen. Kom iväg lite sent, hoppades på att hinna runt innan det blev för mörkt.

Denna förhoppning sprack tämligen omgående, fick svårt att se rötter och stenar redan på första biten när jag vek av från grusvägarna. Det innebar inga större problem till en början mer än att jag fick ta det lite försiktigt i utförsbackarna. Planerade att vända tillbaka i samma spår efter halva tiden. Med allt snabbare skymning och det faktum att jag hann ut på en ny grusväg gjorde att jag valde att fortsätta framåt. Trodde att jag skulle komma tillbaka mot Skatås och undvika mer skogslöpning med risk att halka på rötterna.

När den fina grusvägen försvann och ersattes av en liten stig var det bara att fortsätta framåt. Ett beslut som i efterhand inte var speciellt smart. I uppförsbackarna gick det segt när jag tog ett steg framåt och halkade tillbaka igen, det gick inte att se var det gav fäste. Ett par km senare försvann stigen totalt när jag kom fram till ett 10 meter högt stup. Tur att det inte var mörkare än det var, hann se det i tid.

Vände tillbaka och hittade stigen igen. Tappade snabbt bort den igen när jag passerade ett mossområde. Inte allt för imponerad av min navigeringsförmåga luffsade jag vidare. Blandade att följa stigen och att leta efter den med jämna mellanrum. Nu hade det blivit riktigt mörkt och jag funderade på hur många reservlampor jag behöver ta med mig på TEC 100. Helt klart kommer en pannlampa med bra ljus att vara nödvändig.

I en liten utförsbacke försökte jag undvika ett lerhål, vilket gick bra. Fick däremot en avbruten smal trädstam i magen som återbäring. Resultatet blev ett fall på rygg med andnöd och rejält ont i sidan på magen. Fortsatte efter en liten stund och tog mig ca 7 minuter innan nästa fälla satte stopp för löpningen. Eller löpning kan man knappast kallade det mer en långsam jogg. Stod på öronen en andra gång, denna gång var det ett hål jag inte sett som fick höger fot att ge vika. Rullade runt och lade mig på rygg och kikade upp på trädtopparna. En minut senare bar det av vidare och denna gång gick det inte mer än 3 minuter innan nästa hål fällde mig. Nu gjorde det rejält ont i foten.

Fortsatte ännu mer försiktigt och såg första tecknen på länge att jag närmade mig vanliga vägar igen. Det visade sig att jag nu hade lyckats leta mig tillbaka mot Bertilssonsstuga, vilket jag nog borde gjort från början. Glad över att vara tillbaka på slät mark utan fällor och annat elände kunde jag öka takten igen.

Passet skulle från början varit ca.1,30 men slutade nu på närmare 1,45. Bortsett från det fakum att jag totalt missbedömde hur snabbt det blir mörkt och hur svårt det är att springa i skogen när det är mörkt, var det en bra tur. Lilla Al-Fadji i lurarna med bra musik och skön humor lättade upp. Fick mig även en lektion i att inte ge upp när det  blir lite besvärligt, man tar sig igenom det till slut.