inget att klaga på

Har de senaste veckorna hängt lite med huvudet igen.

Skadorna vill inte riktigt släppa taget om min sargade kropp. Vaden bråkar, axeln ömmar lite, ont i huvudet och orolig själ. Varje gång jag drabbas av skador blir mina motgångar onödigt stora. Träningen går från full fart till knapp styrfart. För att sen när jag känner mig redo igen dra igång på 1110% med nya skador som ett brev på posten.

Det som även händer är att jag tappar sugen för att dokumentera hur uselt det går.  Eller uselt kanske är ett väl starkt ord, dåligt är mer passande. Bloggandet upphör, matdisciplinen tappar jag fullständigt, med glass och godis  som följd. Det är slut med detta nu, i fortsättningen skall skadorna inte sätta stopp för mig. Eller så klart skall det sätta stopp för den träning jag tvingas ge upp, inte övriga discipliner. Kan jag inte springa eller simma får det bli mer av cyklingen istället.

Såg en inspirerande film i kväll på TV: Seniorer på elitnivå. En skön film om 5 seniorer i ordets rätta betydelse. Alla 5 tävlade friidrott på VM i Lahtis 2009 med varierande framgång.  Det krävs en del att vara mellan 85-100 år och ta sig till tävlingsbanan. Det var sköna bilder i slowmotion på 100 åringen när han lämnat rullatorn utanför diskussringen. Kastet och hans minspel är ren poesi, snacka om tävlingsmänniska.

Så därmed är det slutklagat på ben och vader, axlar och lite huvudvärk, kan dom så kan jag. Insåg även att jag inte behöver ha så bråttom, det är 60 åra kvar till 100.

Mina ben känns fina igen och det känns inget i vaderna förutom att de är lite stela. Tänker därför beställa en tid för massage till början på nästa vecka. Tänker även köra igång med korta och l¨ångsamma löppass igen. Korta är lika med en ordentlig uppvärmning på cykeln följt av 2 min jogg, 1 min promenad, 2 min jogg och därefter lite cykel igen.

Efter idag finns alltså inget mer att klaga på, det är gott om tid kvar i livet att tävla på.